Konstnären Ola Ståhl visar under juli och augusti en installation i Neons silo med utgångspunkt i bunkern som historisk företeelse och rum. Verket som visas i ljud och bild bygger på fragment av texter som knyter an till bunkern som plats och idé. Knappt förståbart anar man både nutida krigshistoria och idéer från tänkare som Platon och Ulrike Meinhof i denna installation.

2008 skapade Ola Ståhl installationen Concrete, & The Smear för utställningen The Map Is Not The Territory på Esbjergs konstmuseum. Verket baserades på den så kallade Atlantväggen som var en försvarsstruktur som täckte stora delar av den europeiska atlantkusten från Frankrike, genom Belgien, Holland, Tyskland och Danmark, hela vägen upp till Norge. Konstruerad av den tyska ockupationsmakten under andra världskriget för att skydda tredje riket från allierade angrepp, bestod denna försvarsstruktur av ett stort antal bunkrar och bunkerkomplex, kommandocentraler, radartorn och underjordiska vapendepåer. Idag finner vi emellertid stora delar av den europeiska atlantkusten – också den i Danmark –täckt utav mer eller mindre förfallna bunkerstrukturer och komplex. Delvis gömda i vallar eller nedsjunkna i sand; sönderfallna i bitar eller helt intakta; öppna, helt synliga och lätta att klättra in i eller förslutna, raserade, igenfyllda lever dessa betongstrukturer kvar i kustlandskapet, där de erbjuder både ett intressant arkitektoniskt rum och en närmast skulptural, kuslig påminnelse om ett historiskt trauma kopplat både till den militära ockupationen av Danmark och den danska statsmaktens tvetydigt “pragmatiska” samarbetspolitik. 

Under andra världskriget byggdes i Skåne bunkrar liknande vissa av de tyska värn som återfinns på danska västkusten. Från norra Österlen till västra Bjäre finner vi längs med kusten alltså ett stort antal grå betongstrukturer. Dessa bunkrar skiljer sig så klart i viss mån från de tyska bunkrarna i Danmark. Trots detta vittnar de om en delad historia, ett i viss mån delat krig, en problematisk ‘neutralitet’ som bara delvis maskerat den svenska samarbetspolitiken. De tyska och de svenska bunkrarna har, med andra ord, en delad historia, de fungerar som ett slags index för en historisk period när dessa betongstrukturer artikulerade gränsdragningar, frontlinjer, och uppdelningar mellan ‘oss’ och ‘dom,’ ‘allierade’ och ‘fiender,’ hemma’ och ‘borta,’ gränser som under efterkrigstiden dragits om, delvis suddats ut eller omartikulerats i en process om vilken bunkerruinerna idag också vittnar. Den arkitektoniska likheten – och de liknande aktiviteter som idag tar plats på dessa krigsruiner – visar alltså på en djupare likhet och ett samspel mellan arkitektur, krig och gränsdragning som karaktäriserar den europeiska historien fram till och under andra världskriget.

Genom att visa denna ljudinstallation i Brösarp, i en miljö som ankretsar till denna så bunkerrika kustremsa, belyses dessa historiska samband. De betongstrukturer som har blivit en så naturlig och naturaliserad del av det skånska landskapet sätts därigenom inom de komplexa historiska, socio-politiska och kulturella ramverk inom vilka de fungerat och om vilka de bär vittne. På samma sätt som installationen i en dansk kontext utgör en slags arkeologi av denna förfallna arkitektur, skapar den då den sätts i en svensk kontext en koppling till ett kapitel i vår historia som sällan debatteras från ett perspektiv som istället för att belysa den så väl inövade doktrinen om svensk neutralitet sätter denna minst sagt tvetydiga neutralitet i relation till vidare försvarskontexter och implicerad allianspolitik.

På NEON visas installationen i ett arkitektoniskt rum i form av en silo som till stor del både liknar och förstärker bunkerns akustiska kvalitéer. På betongväggarna visas ett bildspel med ett antal grafiska modeller som belyser delar av den text på vilken ljudspåret är baserat. Endast fragment av mening kan utläsas ur en relativt abstrakt helhet. På samma sätt som ljudspåret alltså innefattar ett “utsmetande” av det talade språkets förstålighet, dess kommunicerbarhet, emot abstrakta ljud, innefattar detta bildspel ett “utsmetande” av skriftens läsbarhet emot en grafiskt abstrakt form.

Genom att ta försvarsbunkerns nödvändigtvis dubbla arkitektoniska aspekt som utgångspunkt – detta att den samtidigt måste erbjuda en skyddad, innesluten, kamouflerad och maskerad interiör och en slags utsiktspunkt emot horisontlinjen – skrev Ola Ståhl en text baserad på två olika fysiska positioner i förhållande till dessa bunkerstrukturer: å ena sidan beskrivs bunkern från dess insida, dess ihålighet och de slutna rum betonghöljet skiljer av från det omkringliggande landskapet, å andra sidan beskrivs strukturerna från deras utsida, det platta takets utsiktspunkt, och omkring- och mellanliggande strandremsor och sanddynor. Genom att knyta an omskrivningar och citat relaterade till bunkrar och liknande ihåligheter och avskiljda, stängda rum dels från historieskrivningen – soldaters och byggnadsarbetares vittnesmål, osv. – men också från de delar av litteraturhistorien och filosofin inom vilka liknande bilder är centrala – t ex Platons term “chora” som senare diskuterats både av Julia Kristeva och Jacques Derrida; Deleuze & Guattaris idéer kring “kroppar utan organ” och “släta rum;” Johan Jönssons bunkerreferenser i boken Restaktivitet; Ulrike Meinhofs brev och anteckningar som beskriver de bunkerliknande förhållanden hon utsattes för i fängelset i Stuttgart-Stammheim – utforskar texten de gränssnitt som bunkern skapar mellan det arkitektoniska rummet och omkringliggande kulturella, historiska, och politiska kontexter och diskurser. Därnäst utforskas det närmast kartografiska perspektiv som erbjuds av bunkerns behov av att fungera som en punkt från vilken åtminstone delar av kuststräckan och horisontlinjen kan bevakas genom referenser till de tyska och danska dokument som bevarats och arkiverats sedan ockupationen, dokument som rör den strategiska planeringen av den danska delen av Atlantväggen och som kartlägger de olika bunkrarna i förhållande till varandra; inventarier, materialbeställningar, rekvireringar, numreringar, rapporter från officersbesök, anmälningar av skadegörelse och andra motståndsgruppsaktiviteter, osv.     

I samarbete med Kajsa Thelin, spelades sedan sex olika uppläsningar av den resulterande texten in utav Neil Chapman, Adriana Eysler, Peder Alexis Olsson och Carl Lindh, samt Kajsa Thelin och Ola Ståhl själva. Den första delen av dessa inspelningar, kopplade till bunkerns interiör, spelades upp inuti en bunker belägen utanför Esbjerg i sydvästra Danmark. Ytterligare inspelningar gjordes av dessa uppspelningar, en process som repeterades tills dess att bara abstrakta ljud skapade utav bunkerstrukturens mycket speciella akustik kvarstod. Därefter spelades textuppläsningarnas andra del, som relaterar till bunkerns exteriör, in ovanpå en på samma strand belägen bunker. Återigen spelades uppspelningen in och repeterades tills dess att vad som kvarstod i det resulterande ljudspåret bestod framförallt utav multipla lager av den omkringliggande ljudmiljön (vågljud, vind, fågelsång, och så vidare).  Från detta relativt stora arkiv av inspelningar skapades sedan ett ljudspår där röster och ljud lagts över och jämte varandra i olika former av samspel som tar sin början i ljud belägna utanför bunkern – abstrakta diskantorienterade ljud – och fortsätter genom sifferkombinationer, rapporter och vittnesmål, emot bunkerns interiör för att tillslut försvinna bort i långsamma oscillationer, ljudvågor belägna djupt inne i bunkerns ihålighet, under dess isolerande betonghölje.

Ola Stahl är författare, kulturteoretiker och konstnär bosatt i Malmö. Han fick sin BA med “First Class Honours” från Sheffield Hallam University, och sin MA med “Distinction” och PhD från Department of Fine Art, Art History and Cultural Studies på The University of Leeds.
Han har varit med och grundat konstnärskollektivet C.CRED med vilka han har deltagit i många internationella utställningar och festivaler som BIG Torino 2002: BIG Social Game (Turin, Italy), ISEA 2004 (Tallinn, Estonia), Version>05 (Chicago, USA), och Urban Festival 2005 (Zagreb, Croatia).
Hans soloverk har också visats i utställningar på t.ex. Public Space With A Roof (Amsterdam, Holland, 2004), South Hill Parks Arts Centre (Bracknell, UK, 2007), Kunsthaus Erfurt (Erfurt, Germany, 2007) och Esbjergs Kunstmuseum (Esbjerg, Denmark, 2008). 2003-2004 samarbetade han med New York-kollektivet 16Beaver i en serie projekt och 2006-2007 arbetade han med och bodde med det Philadelphiabaserade kollektivet/scenen Basekamp bl.a. kring ett bidrag till utställningen Locally Localized Gravity på ICA, Philadelphia (USA).
Ståhls texter har publicerats i flera tidningar som parallax, Angelaki, Journal of Visual Culture, och Pequod, såväl som en kommande utgåva redigerad av Simon O’Sullivan och Stephen Zepfke med titeln Deleuze and Contemporary Art (Edinburgh University Press). Han har bidragit med till flera internationella festivaler och konferenser med texter, uppläsningar och performances, t.ex. den årliga konferensen International Association for Philosophy and Literature på temat Writing Aesthetics (Leeds, 2003), CentreCATH konferens The Ethics and Politics of Indexicality and Virtuality (Bradford, 2005), The Living Thought of Gilles Deleuze på Copenhagen Business School och Danmarks Kungliga Konsthögskola (Köpenhamn, 2005), och Beckett & Company konferens på The Tate Modern och Goldsmiths College (London, 2006)Mellan 2001-2003 var han av redaktörerna på parallax, en internationell tidning för kulturella studier och mellan 2003-2008 undervisade han på Central Saint Martins College of Art and Design och London College of Communication, University of the Arts London.
Han arbetar just nu på en gemensam atlejé påYstadvägen 13 i Malmö där han också är medlem i redaktionen för fasadtidningen FASAD och det fristående förlaget [Ed.]